Dags för Oscarsgalan
Imorgon natt är det dags för Oscarsgalan igen. I år är det första gången på länge som jag inte ser fram emot galan så överdrivet mycket. Förra filmåret sög något så otroligt och det är inga favoritskådisar som är nominerade i år som jag kan sitta och hålla på heller. Att dom helt och hållet pissat på traditionen att ha en komiker som värd för galan och istället valt Anne Hathaway och James Franco som värdar gör knappast saken bättre. Men jag ska ta mig an att se på galan, har trots allt inte missat den sedan jag började se den någon gång på 90-talet. Varken skola, jobb, trötthet eller faktumet att jag var i New York när galan sändes för några år sedan har stoppat mig förut, så jag kommer inte låta ett sketet filmår göra det heller. Jag har ju åtminstone all snacks, godis och läsk att se fram emot! När det är Oscarsgala slår jag nämligen på löjligt stort med allt sånt, vilket ni kan se nedan:
I New York på hostelet:
För att jag ska orka med så mycket som möjligt svälter jag mig själv under söndagen fram tills att galan börjar. Något annat jag brukar göra är att gissa vinnarna i varje kategori och skriva ner varje rätt jag har och tävla med den som kollar på galan med mig. Det kan alltså vara roligt med Oscarsgalan även om galan själv inte är något att hurra för varje gång.
London Film & Comic Con, we DO meet again!
Jag beställde en Early Bird Entry biljett, vilket betyder att man kommer in på mässan två timmar före alla andra suckers, samt en photoshoot biljett med Walter Koenig. I veckan anlände biljetterna:
Det har för övrigt blivit klart med en ny, stor gäst på mässan som jag lätt ska ta minst en autograf av:
Christopher fucking Lloyd, känd för Tillbaka Till Framtiden filmerna, komediserien Taxi m.m. Autografen jag ska ha av honom kommer dock vara på honom som denna jäkel:
Commander Krüge, bad guy #1 i Star Trek III: The Search for Spock, den i mitt tycke tredje bästa Star Trek filmen som gjorts. Kanske, kanske tar jag även en autograf av honom på denna bobblehead som släpptes för inte så länge sedan:
Nu är det iaf tillräckligt många gäster jag vill se för att jag inte kommer gråta blod om en eller två av dom ställer in sitt framträdande på mässan. På dom två övriga mässorna har jag ju åkt enbart för att träffa Nimoy ena gången och Shatner den andra gången.
Cheerio!
Konst
Guggenheim, ni har mitt nummer.
Men men men men, manly men men men...
1. Serien går på mer än en kanal
2. Flera avsnitt per dag visas
3. Avsnitten visas på olika tider
Jag har därför, precis som med The Simpsons, sett varje avsnitt cirka 25 gånger och kan dom i princip utantill. Därför har det inte direkt varit en prioritet att gå ut och köpa Two and a Half Men på DVD när det finns andra serier jag inte kan spela upp i huvudet ifall jag behöver ett skratt.
Tur då att jag har en vän som jobbar på Myrorna, för det var visst någon stolle som lämnade in säsong ett av Two and a Half Men i absolut nyskick. Priset? 30 kr. Vilket ypperligt tillfälle att börja samla på dom för tillfället sju säsongerna som finns tillgängliga på DVD. Han gömde undan den åt mig och jag kom förbi dagen efter för att köpa den. Som sagt, ett ypperligt tillfälle.
FOR HONDO!!!!!
Al Bundy är en misslyckad man. Han har otur i precis allt här i livet. Kärlek, familj, spel. Han får inte ens njuta av livets simpla nöjen, som att se en film när den går på TV. Hondo, med John Wayne i huvudrollen, är en av dessa filmer han alltid missar när den går på TV. Vi får veta detta i två olika avsnitt där Al Bundy beklagar sig över det faktumet.
I avsnitt 22, säsong 2 säger han bl. a så här när han är rädd för att Peggys släktingar, som ska komma på besök, kommer få honom att missa sändningen av Hondo:
Al Bundy: Peg, this is the first three-day weekend I've had in a year. It's not like I'm gonna have a good time. You and the kids will be around here. But not the Wanker Wagon from Milwauke. Not that. Hondo is coming on tonight. That's some of the Duke's best work. It's never on TV. I bought a blank tape, I got the VCR set up, I want to watch Hondo. I want a clean videotape of Hondo!
Han missar sändningen men lyckas spela in filmen, trodde han iaf. Låt oss bara säga att det inte blev något filmtittande den kvällen.
Avsnitt 24 av säsong 8 handlar faktiskt helt och hållet om att Al vill hinna med alla sysslor han tvingas att göra av Peg för att han ska hinna se på Hondo som ska gå på TV igen:
Al Bundy: Hondo, Peg... John Wayne's best movie... it only comes on once every 17 years! Oh Peg, please let me watch Hondo!
Det slutar givetvis med att han missar sin älskade film igen, då han blir instängd i en affär pga något elektriskt fel. Denna underbara lilla rant delar han då med sig till alla oss andra, en klassiker i Våra Värsta År!
Al fantiserar även om hur John Wayne/Hondo hade hanterat detta med datorer på vilda västerns tid. Här är klippet, med Al i rollen som Hondo:
När han äntligen blir fri från fångenskapen och kommer hem, har filmen precis slutat och en röst i TVn säger följande:
...and that's the conclusion of the classic western "Hondo". Join us February 18th,
2011, for the encore showing of... *Al stänger of TVn*
That day is today! En snäll själ på ett Våra Värsta År forum jag är medlem nämnde detta tidigare i veckan. Då kom jag på den underbara idén; Varför inte se Hondo, på just det datumet som angavs i avsnittet, 17 år efter att den sändes senast? Det är ju genialt! Jag beställde genast filmen från Discshop...
T-shirten ni ser på bild kommer bäras av mig under visningen av filmen. Ganska snabbt kom jag även på idén att vi kunde ha en så kallad "Forum viewing," där vi medlemmar ser på filmen under just denna dag, för att sedan gå in i tråden skapad åt filmen för att diskutera den tillsammans. Hittills är vi fem medlemmar som ska delta; två jänkare, en svenne, en australiensare och en Nya Zeeländare. För att vara extra nördiga ska vi även se filmen samma tid som den visades under tidigare nämnda avsnitt för 17 år sedan, kl 15:30, Chicago tid. För oss i Sverige blir det 22:30. Filmen är en timma och 23 minuter lång, så det blir perfekt.
På tal om Hondo så stötte jag på honom när jag var i New York för snart två år sedan på Madam Tussauds:
De två tidigare nämnda avsnitten där Hondo nämndes ska även ses strax här hemma, som uppvärmning inför kvällen. Jag har för övrigt aldrig sett filmen förut, så det blir extra roligt att se den ikväll. Till filmen blir det några hamburgare, en tallrik pommes och en iskall öl. Jupp, det kommer bli en alldeles underbar kväll.
Nu avslutar jag inlägget med att uppmana er läsare att släppa loss. Kom igen nu allihopa, ni vet att ni är sugna! På tre kör vi, ok? This one's for you, Al:
Ett... Två... Tre!
FOR HONDO!!!!!
Strike Team Was Here!
En av dom fräckare sakerna med grabbarna i Strike Teamet i TV-serien The Shield är att när dom förhört, slagit ner, stulit något eller gjort något annat som är så typiskt Strike Teamigt, så händer det att ledaren Vic Mackey lämnar ett så kallat calling card på den livlösa kroppen. Ett calling card där man minsann får veta att här, här har Strike Team varit på besök! Själva kortet ser ut så här:
Übercoolt, eller hur? När jag först fick syn på kortet tänkte jag likadant, och kollade genast upp om det fanns några replicas av detta kort att köpa någonstans. Sure enough, replicas hade både gjorts och sålts på Ebay och några andra ställen på nätet. För tillfället fanns det tyvärr inga att få tag på någonstans, men med lite googling skills fick jag tag på en irländsk säljare på Ebay som sålt flertalet av dessa förut. Så jag skickade iväg ett mail med frågan om han hade några mera han kunde tänka sig lägga upp. Några dagar senare fick jag svaret att det hade han, och dom var redan upplagda.
Sagt och gjort, jag gjorde en beställning på inte mindre än tre stycken som anlände bara två vardagar senare!
Framsidan:
Baksidan:
Dom var inte billiga heller, 6.99 Euro styck, men dom är i riktigt bra kvalitet. Sammanlagt gick det på 189.91 kr. Värt varenda öre! Men nu undrar ni säkert varför jag köpte tre stycken och vad fan det är jag ska ha dom till. Jo, så här ska dom fördelas:
Ena ska jag ha att "leka" med. Med leka menar jag bara att det kortet kan jag ta på hur mycket jag vill, visa vännerna utan att be dom tvätta händerna först, etc. En annan rolig grej jag gjort är att ha lagt det på flickvännen när hon sover och ser helt död ut och tagit ett kort på det. Snacka om ett Kodak Moment! Med lite Photoshop skills kan jag säkert få dreglet att se ut som blod.
Andra ska jag ha i reserv, dvs ifall den jag lekt med... Ja, om jag lekt för mycket med den helt enkelt.
Tredje ska jag ha i bokhyllan vid min The Shield box.
Om det blir så att jag rakar skallen och går utklädd som Vic Mackey på en framtida Sci-fi mässa, ta då inte illa upp om jag spottar på baksidan av kortet för att sedan fästa det på din panna (något Vic Mackey gjorde i ett avsnitt.) That's just me stayin' in character.
Happy Walentine's Day
Tacka fan för att vi inte gör en stor sak av Alla Hjärtans Dag här hemma. Vi köper en liten present åt varann och äter lite god mat på kvällen, that's it. Det kanske är att "göra något stort" av Alla Hjärtans Dag i och för sig? Det känns i alla fall som vilken dag som helst, bara att man får en present och äter mat man inte äter varje dag. Vi går inte omkring och ger varandra kärleksfulla blickar hela dagen, förklarar våran kärlek till varann och istället för att se fram emot obligatoriskt två timmars sex är det 12 timmars obligatorisk sömn man har att se fram emot.
Bäst av allt är att presenterna inte består av rosor, choklad och några satans nallebjörnar hållandes ett hjärta med någon lam text på. Än en gång, tacka fan för det. Nej, i år fick jag denna i Alla Hjärtans Dag present:
En film hon inte ens vill se själv. Där snackar vi kärlek! Jag är nog snäppet värre då jag köpte följande åt henne:
Jesus må ha dött för våra synder, men jag köpte tros allt säsong ett av Glee, vetandes att den kommer spelas otaliga gånger på min DVD-spelare med mig i hemmet. Ledsen grabben, men du ligger i lä där.
Ikväll blir det alltså The Wrestler framför TVn, samtidigt som jag kommer njuta av den gudomligt goda cheesecaken tjejen lagat. Den är så god att det nästintill räknas som otrohet när man ätit en bit av den. Mums!
Glad Alla Hjärtans Dag allihopa!
The Shield (2002-2008)
I det allra första avsnittet av The Shield blir en polis skjuten till döds. Mördaren? Huvudkaraktären i serien, Detektiv Vic Mackey, ledaren av Farmington distriktets ”Strike Team” , suveränt spelad av Michael Chiklis. Redan nu vet vi att det är något alldeles speciellt vi gett oss in i och att The Shield inte bara är en vanlig polisserie.
Strike Teamet består av fyra karaktärer; Vic Mackey, Shane Vendrell, Curtis "Lem" Lemansky och Ronnie Gardocki.
Andra intressanta karaktrer vi får bekanta oss med under seriens sju säsonger är Holland "Dutch" Wagenbach, Claudette Wyms, David Aceveda, Julien Lowe och Danni Sofer. Favoriten där är nog mannen utan självinsikt, "Dutch" Wagenbach, som är lika dålig med kvinnor som han är bra i sitt detektivarbete.
Som om polismord inte var illa nog är huvudkaraktären Vic även otrogen mot sin fru, hans Strike Team tar emot mutor, gör upp knarkaffärer, begår polisbrutalitet lika ofta som en 80-årig man med liten blåsa måste gå upp och pissa varje natt. Det är inga egentliga hjältar vi får följa under serien. Det är heller inga onda personer vi får följa. Om det är något denna serie inte kan beskyllas för så är det att måla upp allt i svart och vitt. Varken karaktärerna eller själva serien målas upp på det typiska sättet många andra polisserier gör. Istället ligger hela serien i en grå zon, balanserandes mellan svart och vitt. Det här vinner serien mycket på, den blir därmed mycket mer realistisk än det mesta man sett tidigare. Att kalla det ambitiöst och kontroversiellt skulle bara vara en början på en mängd fina ord i rad om seriens kvalitéer, så jag slutar där för tillfället.
Något annat unikt med The Shield är att det känns som att tittaren får en alldeles egen huvudroll i serien. Regin är den första av sitt slag i och med att den filmas på ett dokumentariskt sätt. Kamerorna står inte stadigt fästa vid vissa punkter och skiftar mellan varann, kameramännen rör sig istället runt skådespelarna och reagerar precis som man hade gjort om man var en karaktär i serien. Man känner sig verkligen delaktig, både fysiskt och mentalt. Det blir därför extra spännande att följa seriens händelser. Jag sitter ungefär så här åtminstone någon gång under ett avsnitt:
Ser jag inte ut sådär är chansen stor att jag istället ser ut så här:
Man lever sig verkligen in med karaktärerna. Eftersom serien är så fruktansvärt intensiv blir det extra skönt när man får skratta, vilket man alltid får minst en gång per avsnitt. Humorn är på hög nivå, även om det kanske inte var meningen att serien ska vara hysteriskt rolig emellanåt, men det är den. Vic Mackey behöver inte ens säga något för att vara rolig. Bara han gör något så otroligt typiskt Mackigt, som bara just han kan klara av/komma undan med, så skrattar man. Han vet inga gränser och det är inget han skäms för. Han skyr inga medel när han är ute efter något. Ett bra exempel på en sådan stund är när Vic Mackey vill hämnas på en Internal Affairs agent som försöker sätta dit Vic och sitt Strike Team. Hur hämnas han? Genom att sätta på hans mentalt störda fru, såklart! En kvinna han träffat blott några minuter innan knullandet satte igång.
The Shield fick ytterligare tyngd genom att lyckas anställa stora skådisar, ibland till och med under en hel säsong. Glenn Close är med i hela säsong fyra och Forest Whitaker deltar i samtliga avsnitt av säsong 5, plus två till i säsong sex. Det är inga dåliga namn, det där.
Det enda jag tycker att serien kanske saknar är användandet av lite grövre svordomar ibland. Serien gick på FOX kanalen F/X, som tyvärr inte åtnjuter samma frihet som till exempel HBO, där man kan få höra precis hur mycket svordomar som helst. Missförstå mig inte, The Shield är grafisk på alla sätt och vis, man får se både en hel del naket och en hel del våld och blod som man inte hade fått se på vanliga kanaler i USA. Den enda ingrediensen som fattas för att göra det lite mer realistiskt är alltså svordomarna. Det är inget stort klagomål och ingenting jag stör mig på, serien är redan den mest realistiska jag sett.
Största tecknet på hur banbrytande och kontroversiell The Shield var är alla uteblivna Emmy nomingeringar. Det blev väldigt få nomineringar och än mindre vinster. Sex nomineringar och en vinst - vilket jävla skämt! En serie som är så briljant som denna förtjänar mer än det. Det spelade tyvärr ingen roll hur hyllad serien än blev av kritikerna. Nåja, Michael Chiklis vann iaf en Emmy för sin insats i den första säsongen, det är jag väldigt glad över. Han är så jävla grym i rollen som Vic Mackey att dom borde skapat en ny Emmy kategori enbart för honom. Vic Mackey kommer för alltid stå kvar som en av mina favoritkaraktärer inom film & TV.
Innan The Shield hade jag aldrig lyckats se en serie från början till slut utan att ta minst en dags paus i tittandet. Det blir alltid så att man antingen skippar någon dag eller så slutar man kolla helt och hållet på en serie ett tag. Så var inte fallet med The Shield, jag såg igenom hela serien på 17 dagar. Mellan tre till fem avsnitt per dag blev det, plus allt extramaterial som medföljde. Jag kunde inte hålla mig borta från att se ett nytt avsnitt varje dag, det var för spännande och framförallt för jävla bra.
Det är ytterst få serier som lyckats hålla en så hög och jämn niva som The Shield gjorde under sina sju säsonger. Det är nog bara The Sopranos och Oz som lyckats med detta, av dom serier jag hittills sett. Denna guldklimp klättrade genast upp på min Topp 5 lista över dom bästa TV-serierna någonsin. Den har precis allt man kan kräva av denna sortens serie; bra manus, intressanta storylines, sympatiska karaktärer, perfekt skådespeleri, humor, action, spänning, tillfredsställande story arcs. Ja, det är ett rent mästerverk vi pratar om.
"Good cop and bad cop left for the day. I'm a different kind of cop."
"I don't step aside. I step up."
Mad Men Makes Me Mad
Mad Men är en mysig serie. Rewatch faktorn är kanske inte den högsta, men det är en alldeles för bra serie att inte ha i sin samling. Att äga Mad Men på DVD har dock för egen del varit lättare sagt än gjort.
Säsong ett och två av Mad Men såldes i dessa extremt coola förpackningar, som är formade efter cigarettpaket. Säsong två ser ut så här:
Ser ni att dom lagt skrivit dit några lovord längst ner på baksidan där man normalt får läsa om hur farligt det är att röka? Genialt! Säsong ett är nästintill identisk säsong två till utseendet.
Innan jag hann säga "lungcancer" så utgick dessa godbitar och ersattes istället med vanliga, tråkiga Keep-Case utgåvor i plast. Jag som ännu inte hunnit köpa versionerna i cigarettpaket format tänkte "Fuck that." Man vill ju inte ha en snygg tjejs fula kusin som tröstpris bara för att snyggingen är svårare att få, eller hur?
Re-packen ser nu ut så här:
Jag hade koll på Tradera ett tag i min jakt på originalen innan jag fick ett tips av Björn i helgen att säsong två fanns att köpa på Akademibokhandeln av alla ställen, i cigarettpaket formatet. Jag begav mig därför dit igår och köpte den, trots att jag inte har säsong ett i min ägo än. Va fan, man får ju ta chansen när man har den. Så nu är det bara säsong ett kvar att köpa i just det formatet, men jag får visst skynda mig med att köpa säsong tre också. Säsong tre, vars originalsläpp såg ut så här:
Har redan börjat ersättas med en annan förpackning, för att bättre matcha re-packen av säsong ett och två:
Det tog knappt ett halvår innan dom gjorde en re-pack alltså. Hade jag brytt mig om miljön hade jag väl sett ut så här just nu:
För vilket jävla slöseri på träd det är att släppa en box i papp som man sedan gör om till en Keep-Case i plast bara sex månader senare. Fuck you, Noble Entertainment.
Det var allt för mig denna gång, ni kan se fram emot ett annat kapitel ur Aficionadons I-landsproblem under den närmaste framtiden.
Betty White, 89 - Störst i världen
Är det någon som missat faktumet att Pantertanten Betty White under den senaste tiden varit större än Nirvana var efter att Kurt Cobain skjutit sin värdelösa skalle av sig? Hon är precis överallt och verkar vinna varje pris hon är nominerad till, samt får varje Lifetime Achievement Award hon ännu inte tillärats. It's about fucking time, säger jag.
Det hela började väl runt 2009 när Betty White var med i en av dom större komedifilmerna det året; The Proposal. Hon stal givetvis showen, som hon alltid gör. Kort efter skapades en Fan Page på Facebook där man krävde att Betty White skulle få vara värd för Saturday Night Live. På kort tid fick sidan hundratusentals anhängare. NBC lyssnade på folkets krav och gav Betty White chansen att vara värd under ett avsnitt. Hon tog chansen och gjorde ett så bra jobb att hon både nominerades och vann en Emmy för sitt uppträdande. Det var hennes 19:e nominering och sjätte vinst.
I samma veva fick hon en av rollerna i den nya komediserien Hot in Cleveland, som nu är inne på sin andra säsong. Det tar inte slut där heller. Hennes nya film, You Again, hade nyligen premiär i Sverige och hon har gjort inhopp i dom väldigt populära serierna 30 Rock och Community. Under 2010 års Superbowl fick miljontals tittare se henne i den nu ökända Snickers reklamsnutten som har över tre miljoner hits på Youtube:
Det finns nog inte en enda fåtölj hos en talkshow som Betty White inte suttit på dom senaste två åren. Jay Leno, Jimmy Fallon, Craig Ferguson, Ellen, Oprah, Larry King, listan fortsätter bara. Alla vill ha en del av Betty.
Hon ligger i, den gamla tanten. Hon fyllde 89 i år och verkar ha mer energi än en feminist utan några H&M planscher att dra ner.
Hon har alltid varit älskad, populär och väl respekterad med sina nu 65 år i bagaget, men på senare tid har hon blivit något av ett fenomen. Jag är glad över att fler och fler upptäcker henne så sent i hennes karriär och hoppas att trenden fortsätter, må hon leva i många år till. Mer Betty åt folket!
Konsten att göra av med 1500 spänn på 15 sekunder
Ett samtal mellan mig och Björn på msn gick till ungefär så här:
Jag: Ska du ha något från CDON? Kompletta Arkiv X boxen är nere på 1500 spänn bara
Björn: Du tror inte den går ner mer i pris då?
Jag: Nej, 1500 för 9 säsonger och två filmer är ett kap
Björn: Beställ den!
Nu var detta inte ordagrant, men i runda slängar gick det till sådär. 1500 spenderades som om det var en Coca-Cola han köpte på en turk kiosk. Jag älskar såna impulsköp och är sån själv väldigt ofta. Det är så uppfriskande eftersom en del jag känner är så snåla att dom måste låsa in sig i ett rum i en vecka tillsammans med en miniräknare för att se om dom kan lägga en femhundring på något dom verkligen vill ha. Inte Björn inte, han är ingen jävla pussy som skriker när han skiter.
Skål på dig, Björna! Fy fan va spö du ska få på pokern ikväll.
Strike Team T-shirt
Fick välja mellan en hel del färger, men valde till slut marinblå. Det är den färgen huvudkaraktären Vic Mackey verkar ha på sin T-shirt, som ni kan se på bilden nedan:
Strike hard. Strike fast.
London Film & Comic Con, (do) we meet again(?)
Dragplåstrena för min del?
Walter Koenig (Pavel Chekov i Star Trek The Original Series)
Veronica Cartwright (Alien, blir min fjärde autograf på Alien huvudet jag har här hemma)
Clive Barker (Skaparen av Hellraiser)
Andra morötter är givetvis själva mässan och allt roligt man kan hitta där, samt att få springa omkring i London några dagar och shoppa som en av slynorna i Sex and the City. Flygbiljetterna går bara på en femhundring för tur & retur. Vandrarhem går att fixa jävligt billigt det också.
Så, någon som vill hänga på? Björn? Jerry? Johannes? Mikael? Robin? Jinta? Morsan? Kom igen grabbar och tjejer, någon av er måste ju kunna hänga med! Skulle ju kunna fråga min Trekkie kompis Dennis, men då har jag nog större chans att få med mig min 83-åriga mormor.
