Regi: Robert Rodriguez
Produktionsår: 2010
Huvudroller: Danny Trejo, Michelle Rodriguez, Jessica Fitta, Robert De Niro, Steven Seagal



Machete är en före detta mexikansk federal polis - fast besluten att hämnas på en brutal knarkkung, en hänsynslös medlem av ett medborgargarde och en maktgalen senator. Han får hjälp av en skärpt immigrationsagent, revolutionära She, samt sin bror som är präst och finner även tröst hos en drogmissbrukare på vägen.

Machete kan bäst beskrivas som en blandning av en parodi och hyllning till till exploitationfilmerna som kom på 70-talet, men känns lika mycket som en hyllning till actionfilmerna från 80-talet då flertalet ingredienser från det årtiondet är med här. Danny Trejo i huvudrollen som ex-federalen Machete är stenhård, det är kul att han äntligen fått huvudrollen i sin egna film efter att tidigare ha levt på biroller under hela karriären. Steven Seagal gör en liten comeback i en riktig Hollywood produktion och är väldigt underhållande som knarkkungen som ligger bakom Machetes missöden. Robert De Niro, som gör allt för en rabattkupong på Wal-mart dessa dagar, gör även bra ifrån sig som senatorn som vill hindra mexikaner från att ta sig in i Texas. 80-talsikonen Don Johnson skymtar även förbi, vilket är ett stort plus. Det är alltid kul att se mannen som gjorde det coolt att ha på sig rosa i en storfilm!



Största besvikelsen i filmen är helt klart Jessica Alba. Att hon är med i filmen är illa nog, men hon är tyvärr med mycket mer än vad man trodde. Dom där jävlarna som marknadsförde filmen lyckades verkligen lura en till att tro att hon bara skulle ha en liten roll, så är tyvärr inte fallet och det känns lite som att man vaknat upp med en hemsk huvudvärk och mystiska smärtor i röven. Det här var man inte beredd på! Bortsett från Danny Trejo är det henne man får se mest av i filmen. Räknar man enbart längden på hennes bortklippta scener så har hon i dessa mer screen time än dom flesta andra i filmen. Detta stör mig bara för att hon är en usel, usel skådespelerska som helt enkelt inte förtjänar att leva. Det gör ont i själen att se henne "skådespela," det fungerar ungefär lika bra som en fisk på land. Fisken hör hemma i vattnet och Jessica Alba hör hemma i något gathörn i Kairo.



På tal om personer som inte förtjänar att andas våran luft så är ju även Lindsey Lohan med i filmen. Hon är inte riktigt lika hemsk som Jessica Alba och är heller inte med i filmen så mycket, tacka fan för det då hennes karaktär kunnat lyftas ur filmen helt och hållet utan att det inneburit något för filmens handing och händelser. Hetast i filmen är helt klart Michelle Rodriguez, i synneret när hennes karaktär Luz förvandlar sig själv till revolutionssymbolen Shé. Det måste vara en av dom sexigaste karaktärerna jag någonsin sett på film. Michelle Rodriguez har aldrig varit coolare och aldrig varit sexigare. Utstyrseln, kroppen, vapnen, ögonlappen!  



*Schwing*

Machete är lite av en nypa frisk luft bland dagens värdelösa actionfilmer som ska vara så seriösa men bara blir patetiskt dåliga med actionhjältar som ser ut som om dom precis kommit i målbrottet, där specialeffekter ligger i centrum för att dessa småpojkars coolhet inte räcker till. Machete är ren jävla underhållning och försöker inte vara något annat. Den är actionfylld, rolig, löjlig (på ett bra sätt) och innehåller en hel del naket. Precis som en actionfilm ska vara alltså, med den där glimten i ögat. Helt klart en av höjdpunkterna under ett i övrigt pissigt 2010.

Betyg:



Favoritcitat:

Doc Felix: How's the eye?
Luz/Shé: What eye?

Trailer:

Regi: Rodrigo Cortés
Produktionsår: 2010
Huvudroller: Ryan Reynolds, punkt



Paul Conroy är amerikan och jobbar i Irak som kontrakterad lastbilschaufför. Under en attack kidnappas han och begravs levande i en träkista i väntan på att kidnapparna ska få ut en lösensumma för honom. Vi får följa Pauls desperata försök att få kontakt med omvärlden och ta sig ur sin klaustrofobiska dödsfälla. Det finns begränsat med syre, men obegränsat med panik...

OBS: Små spoilers kommer förekomma under denna recension!

Filmen är 95 minuter lång, samtliga av dessa kommer vi spendera inuti en kista. Om du är klaustrofobisk kan det här vara den mest skrämmande film du någonsin kommer att se. Om du inte är det så är det en jävla åktur du blir tagen på ändå.

Det som imponerar mig mest med filmen är att man kunde göra så mycket av så lite. Less is more är ju knappast något vi är vana vid med våra filmer år 2011. Vi har Ryan Reynolds i en kista tillsammans med en zippo tändare, en mobiltelefon och lite sprit. Det är allt, mer eller mindre. Det är riktigt skickligt att klämma in så mycket spänning på 95 minuter under dom förutsättningarna. Det hela påminner mig om Alfred Hitchcock, som var en mästare på just detta.



Ryan Reynolds känner nog dom flesta till vid det här laget, allra mest som en komiker som tidigare roat oss i filmer som Waiting..., Just Friends och The Proposal. Här får han visa att han även kan spela seriösa roller väldigt bra. Visst bjuder han tittaren på något skratt under filmen, men dom tar aldrig bort fokusen på den allvarliga situation han befinner sig i.

Vissa saker kanske man kan vara lite kritisk till, som att batteriet till mobilen kanske håller lite väl länge, att zippon är av märket über samt att hans... tillfälliga sällskap verkar ha studerat under Harry Houdini. Det är inga riktiga deal breakers för egen del dock. Det hindrar mig inte från att njuta av filmen som blir mer och mer spännande ju närmare slutet man kommer.



Efter att ha läst vad andra tycker om filmen på olika forum så verkar det vara en hel del som tycker att filmen är seg och tråkig. Majoriteten av dessa klagomål tog ett tag att läsa igenom eftersom dom verkade vara skrivna av en femåring som inte sett något annat än Bad Boys och Bad Boys II under sin livstid. Det största klagomålet var givetvis att hela filmen utspelade sig i en kista, vilket man hade vetat om man hade spenderat två sekunder på att kolla upp vad fan det var man (förmodligen) laddade ner.



Ni behöver inte oroa er, så länge ni inte lider av ADHD så ska det inte vara några större problem att se filmen utan att titt som tätt skrika ”VART FAN ÄR ALLA EXPLOSIONER?! KOMMER DET INGA NINJOR OCH RÖVAR BORT HONOM SNART SÅ VI FÅR SE LITE SLAGSMÅL?! NÄR KOMMER DET EN SNYGG BRUTTA OCH GÖR HONOM SÄLLSKAP SÅ VI FÅR SE EN POÄNGLÖS SEXSCEN?!”

Det sorgliga är att filmen inte fick en proper release, utan visades bara på utvalda biografer runtom i världen pga att just dessa utgör majoriteten bland biobesökarna.

Buried är långt ifrån en perfekt film, men den är tillräckligt underhållande och välgjord för att göra den sevärd. Kanske ingen film man ser om en massa gånger, så se till att göra det mesta av stunden när ni ser filmen för första gången.

Betyg:



Favoritcitat:

Regi: Michael Bay
Produktionsår: 1996
I huvudrollerna: Sean Connery, Nicolas Cage, Ed Harris



Den gamla fängelseön Alcatraz (The Rock) ockuperas av elitsoldater ledda av överste Francis X Hummel. Med turister som gisslan riktar de raketer laddade med biologiska stridsmedel mot San Francisco. Mannen som kan rädda stadens invånare från en säker död är John Patrick Mason, den ende fånge som rymt från Alcatraz och överlevt. Han får hjälp av Stanley Goodspeed, en begåvad men virrig FBI-agent. Ska myndigheterna lyckas stoppa Hummel och hans män, måste Mason leda motattacken samma väg in i fängelset som han en gång tog sig ut.

- Grabbar ska vi se på film?
- Absolut!
- Ok, här är en bra film.
- Vem har gjort den?
- Michael Bay!
- Helvete heller.
- Men... Nicolas Cage är med i den.
- Ok, dubbel-helvete heller då.

Nej, det här är kanske en film som skulle vara jävligt svår att sälja för folk som ännu inte sett den. Nicolas Cage har inte gjort en bra film sedan sent 90-tal och Michael Bay har inte gjort en bra film sedan... Den här? Nä, första Transformers var ju underhållande, men allt annat har varit rena dyngan. Men faktum är att The Rock är riktigt jävla bra. Den har allt en bra actionfilm behöver för att bli något alldeles speciellt i en genre med få klassiker dom senaste decennierna.



Först kan jag väl bara säga det jag egentligen borde sagt under den fiktionella filmkvällen: Sean fucking Connery. Säg det namnet till en kvinna och hon rodnar. Säg det till en man och han går genast ner på knä, redo att tillbedja sin gud. Säg det till mig så börjar jag genast med min Schean Connery röscht vilket irriterar schiten ur alla schom hör mig. Jupp, Sean Connery is the fucking man. Den alltid lika underhållande gubben har huvudrollen i den här filmen tillsammans med respektabel assistans av en lysande Ed Harris som filmens bad guy och Nicolas Cage som sin mesiga sidekick. En Nicolas Cage som precis vunnit en Oscar för sin roll i Farväl Las Vegas. En Nicolas Cage som inte skulle komma att göra skitfilm efter skitfilm i över ett årtionde förrän några år efter att denna rulle kom ut.



Det här är, i mitt tycke, en av dom bästa actionfilmerna som kom på 90-talet. Den kunde inte kommit ut vid ett bättre tillfälle, det var precis innan actiongenren blev en tävling om hur mycket onödig och ful CGI som kunde användas i en film innan tittarna fick hjärnblödningar. Den har gott om action, bra samspel mellan skådespelarna som alla gör en bra insats, en stor drös humor och ett riktigt jävla fett soundtrack av Hans Zimmer som man sent kommer glömma.

Till skillnad från dom flesta Michael Bay filmerna är dialogen i denna rulle inte usel, man ryser inte och letar heller inte febrilt efter ett vasst föremål att köra genom hjärtat, något man gjorde när man såg Bad Boys II och hörde orden ”We ride together... we die together... Bad boys fo’ life” yttras av Will Smith. Istället får vi ett roligt samspel mellan karaktärerna, främst mellan Connery och Cage, som är raka motsatser till varann men är i den sitsen där dom behöver varann och måste jobba tillsammans för att nå sitt gemensamma mål. Kemin mellan dom två huvudrollsinnehavarna är perfekt och bjuder på många skratt. Boven, som tidigare nämnt är spelad av Ed Harris, är inte en stereotypisk bad guy alls. Han bjuder på överraskningar i filmen och är på gränsen till sympatisk när filmen lider mot sitt slut.



Filmen är lång, uppåt två timmar och tjugo minuter för att vara mer exakt. Trots det sitter man aldrig och undrar vad fan klockan är och hur lång tid det är kvar av filmhelvetet. Man njuter av varje minut man får av denna film, man vill helst inte att den ska ta slut, för då måste man återgå till sin tråkiga vardag där man varken har explosioner till höger och vänster om sig och heller ingen scharmig schkotte att lyschna på.

Betyg:



Favoritcitat:

General Hummel: Did they bother to tell you who I am and why I'm doing this or are they just using you like they do everybody else?
John Mason: All I know is that you were big in Vietnam, I saw the highlights on television.
General Hummel: Then you probably have no idea what it means to lead some of the finest men on God's earth into combat and then watch their memories get betrayed by their own fucking government.
John Mason: I don't quite see how you cherish the memory of the dead by killing another million. And, this is not combat, it's an act of lunacy, General Sir. Personally, I think you're a fucking idiot.

Trailer:

Regi: Rob Zombie
Produktionsår: 2007
I huvudrollerna: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane



På Halloween högg han ihjäl sin styvfar samt storasystern och hennes pojkvän. Han var 10 år. Nu har Michael Myers varit tvångsinlagd på ett hårdbevakat sinnessjukhus i 16 år och under tiden har de psykiska såren efter tragedin hunnit läka i Haddonfield , den lilla staden där morden ägde rum. Men ännu en Halloween står inför dörren och utan att Haddonfields invånare anar rycker ännu en makaber massaker allt närmare den lilla staden…

Sämsta. Remake/skräckfilm/film. NÅGONSIN! Om det fanns dödsstraff för att göra sämsta möjliga film hade Rob Zombie varit först i kön till elektriska stolen efter att ha gjort den här usla versionen av John Carpenters klassiska Halloween från 1978. Den här sorgliga ursäkt till film ligger på delad förstaplats över dom sämsta filmer jag någonsin sett, filmen är inte ens dålig på ett roligt sätt, den är bara rakt igenom usel.

Rob Zombie gjorde exakt det man inte ska göra som regissör; förklara precis allting för tittaren. Lite mystik skadar aldrig i en film som denna. Det som gjorde karaktären Michael Myers skrämmande från början var att man inte visste varför han gjorde det han gjorde, vi visste nästintill ingenting om honom och hans motiv. Det enda som stod klart var att han enligt Dr. Loomis var ren ondska personifierad. Här är det som att se ett avsnitt av Criminal Minds där dom förklarar precis allting om karaktären, hur han blev som han blev och varför han gör som han gör. Dom gör det inte med hjälp av en flashback heller, nej nej. Istället spenderar dom säkert FYRTIO minuter med att visa oss vilken jävla pussy Michael var när han var ett litet barn. En fulare och mer irriterande ungjävel får man för övrigt leta länge efter.

(Nej, följande bild är inte en drogpåverkad Drew Barrymore under inspelningen av Eldfödd)



Filmen innehåller den i särklass sämsta jävla plot convenience jag någonsin bevittnat i en film. Det är när det är dags för Michael Myers att rymma från mentalsjukhuset för att sätta igång och mörda folk. Det hela går till ungefär så här (läs följande konversation med en mongoröst):

Retard 1: Öööuuuhhhh vi är två stycken vakter på det här mentalsjukhuset. Nu ska vi ta en kvinnlig mentalpatient ut ur hennes cell och våldta henne. 
Retard 2:  Ööööuuuhhhhh, vart ska vi göra det här då? 
Retard 1: Öööuuuhhhh JAG VET, JAG VET! Vi tar in det här psykfallet in till den där snubben Myers cell. Du vet, den där 3 meter långa, 200 kilo tunga bodybuildaren som gång på gång visat att han är kapabel till mord, även utan någon sorts provokation! 
Retard 2: Ööööuuuhhhhh, jaaaa, fy fan vilken bra idé, vi kör på det! Vi knullar tjejen rakt framför ögonen på honom! Jag börjar, och medan jag knullar den här tjejen så kan du stå och bitchslappa Myers, det lär ju inte vara några problem alls. 
Retard 1: Öööuuuhhhh JA, FY FAN VA LYCKAT DET KOMMER BLI!! 
Retard 2: Ööööuuuhhhhh, vad är det värsta som kan hända när man knullar någon framför en psykiskt störd mördare, samtidigt som vi lämnar dörren som är låst för en väldigt bra anledning, olåst? 
Retard 1: Öööuuuhhhh absolut ingenting. LET'S DO THIS! *high five*

Jupp, Michael Myers mördade dom här raketforskarna och rymde lika lätt som Rob Zombie fick den här usla, usla idén till scen som till och med en tvååring ser igenom.



Filmen är även full med svordomar. Nu är ju för helvete inte jag en sån där jävla mes som har något emot några sketna svordomar, det vet ni säkert redan. Det är alltså inte ett “Åh nej, tänk på barnen!”-klagomål jag framför. Problemet jag har med alla svordomar i filmen är att dom inte känns naturliga för fem öre. Rob Zombie tänkte förmodligen att ”Va fan, filmen är ju R-rated, så nu kan vi ju passa på och svära så mycket som möjligt går.” Problemet är att ingen pratar som karaktärerna i den här filmen gör, ingen. Dialogen är skrattretande från början till slut.

Nu vill jag prata lite om Laurie, filmens hjältinna. I den allra första scenen med henne, i dom allra första sekunderna i den scenen får vi bekräftat att hon är en helt okarismatisk bitch till karaktär. Hon beter sig som en av dom tre stereotypiska karaktärer man ofta får följa i såna här filmer, vilka är följande; hjälten, maskfödan och den ständigt tvivlande personen, ofta spelad av en äldre person med någon sorts makt över karaktärerna (polis, förälder osv.) Här är Laurie maskfödan, den sortens karaktär som oftast har oskyddat sex och blir slaktade så fort seriemördaren får tag i ett passande vapen till dådet. Det här är alltså tjejen vi ska heja på under filmen? Right, bra set-up där för slutscenerna där man ska bli emotionellt involverad i hjältinnans kamp mot mördaren. Istället vill man ju bara se kärringen dö? Idioti.



Det har funnits många dåliga remakes av klassiska skräckfilmer under det senaste årtiondet, nästintill alla har varit dåliga (för att inte tala om onödiga,) men ingen har varit lika dålig som den här var. Rob Zombie har lyckats ta bort precis allt som gjorde originalet bra och ersatt det med skit. Rob Zombie är ett riktigt jävla praktarsel till hycklare. Bara några år innan han gjorde den här filmen sa han i en intervju att han aldrig skulle göra en remake på en film som redan var bra, eftersom det skulle vara poänglöst. Han använde The Texas Chain Saw Massacre och remaken som exempel. Några år senare gjorde han denna, som han dessutom absolut inte skulle göra en uppföljare till, men som han gjorde till slut. Han sägs även vara klar som regissör till den andra remaken av The Blob. Som sagt, jävla hycklare.

Jag får ont i huvudet när jag försöker förstå mig på hur någon faktiskt kan gilla den här filmen, speciellt dom som även gillar originalet. Vissa fans viftar säkert armarna i frustration med det uttjatade försvaret att den här remaken åtminstone var originell. Visst, den är något originell samtidigt som originaliteten är jävligt förutsägbar. Ska man skiljas från mängden i en sån här film så är det ju givet att man ska fucka upp mytologin med karaktären helt och hållet. Fick man veta väldigt lite om Myers i originalet får man istället veta väldigt mycket om Myers i remaken, det säger sig självt. Sen att filmen var originell gör den ju inte på något sätt bra. Om jag öppnar en pizzeria och väljer att ersätta skinkan på en Vesuvio med falukorv är det visserligen originellt, men det kommer dessvärre smaka förjävligt. Rob Zombies Halloween är lite på det sättet, ersätt falukorven med en bajskorv eller två på pizzan så kommer vi närmare sanningen.

Flera av er undrar säkert om det finns något som helst positivt med denna film efter allt dåligt jag skrivit om den hittills. Svaret är ”ja” till nästan hälften av er. Killarna kan glädjas över att vi får se Danielle Harris bröst i en god minut eller två. Det känns dock ändå jävligt osmakligt på något vis att ha den största hjältinnan i Halloween serien (efter Jamie Lee Curtis) i filmen bara för att hon ska kunna visa upp brösten. Visst, en annan grej vissa kan anse vara coolt är alla skådespelare som fans av skräck kommer känna igen, dom ploppar nämligen upp under hela filmen. Problemet med dessa är att även det känns jävligt överdrivet och blir till slut bara löjligt. Det är den värsta form av stunt casting jag någonsin sett på film. Jag kan se framför mig hur Rob Zombie, efter vissa beräkningar kommit fram till att filmen (som håller på att filmas) kommer kosta 20 dollar mindre att göra än dom först trodde. Han ropar därefter följande till sin assistent:

- Hey, I found an extra 20 in the budget! Give me the number to Ken Foree, I'm sure there's a part in this for him somewhere!



Nu ska jag lista ett par skitfilmer i min samling, som oftast har en (nåja) vettig anledning till att finnas där:

The Little Shop of Horrors
Dark Wolf
Enough
Batman & Robin

De ovanstående filmerna är bland det sämsta skit som någonsin gjorts. Rob Zombies Halloween är dock en FÖROLÄMPNING mot dessa och allt som har med film att göra. Den är så jävla dålig att jag var tvungen att se på en Uwe Boll film för att återuppliva min tro på filmbranschen. Om den här filmen var en hund skulle den skickas till veterinären för att avlivas. Om den här filmen var en trogen kvinna i Iran hade den blivit stenad till döds ändå. Om den här filmen hade visats på fånglägren under andra världskriget hade nazisterna sparat en förmögenhet på gasräkningen. Om den här filmen var en av Sophies barn hade novellen hetat Sophies (Självklara) Val och någon filmatisering hade aldrig blivit av. Om det var den här filmen som visats i The Ring hade några telefonsamtal aldrig behövts eftersom majoriteten av tittarna hunnit hänga sig långt innan filmen var slut. Dom som såg filmen fram till slutet hade upplevt något mycket värre än döden och enbart sju dagars lidande istället för en livstid hade varit en gåva.

Kommer jag undan med en ”Om den här filmen...” till? Jag chansar på det och avslutar med att säga att om den här filmen var O.J. Simpsons mördade fru och älskare hade han aldrig blivit åtalad för mord, han hade istället fått Stadens Nyckel och vi hade kanske fått en fjärde Nakna Pistolen film.
 
Har ni läsare av denna recension möjligen sett Fredagen den 13:e Del 4: The Final Chapter? Kommer ni i så fall ihåg scenen där Tommy Jarvis tar tag i Jasons machete och hugger honom gång på gång när han ligger nere för räkning, samtidigt som han yttrar ordet ”Die!” om och om igen? Det är så jag vill göra med den här filmen. Men precis som fallet med Jason så kommer denna filmen aldrig att dö och precis som att Tommy Jarvis alltid kommer förföljas av sina minnen av Jason kommer jag alltid förföljas av mina minnen från den här filmen.

Originalet kommer visserligen alltid att finnas kvar att se om igen, men tack vare denna film känns John Carpenters Halloween numera väldigt utdaterad. När Dr. Loomis i originalet beskriver Michael Myers som ren ondska tänker jag bara för mig själv att han kan skatta sig jävligt lycklig över att han aldrig träffade Rob Zombie.

Betyg:



Favoritcitat:

”Directed by: Rob Zombie” (Första biten av sluttexten)


Trailer:

Regi: Michael Crichton
Produktionsår: 1984
I huvudrollerna: Tom Selleck, Kirstie Alley, Gene Simmons



En lömsk plan förvandlar hjälpsamma robotar till mördare och en polis hamnar i en livsfarlig uppgörelse med galningen som kontrollerar dödsmaskinerna. De tillverkades i ett syfte att hjälpa människan. Men nu, styrda av en ondskefull kraft, har de blivit kallblodiga mördare i detta fartfyllda futuristiska actionäventyr.

Det är så här en sci-fi/action/thriller med en liten dos humor ska göras! Den är skriven och regisserad av Michael Crichton, som även skrivit novellerna Jurassic Park, Congo och Sphere. Filmen har ett högt tempo under hela speltiden och tar aldrig sig själv på för stort allvar, ett problem många filmer i sci-fi/action genren har.

Det jag gillar mest med filmen är att dom inte överdrev med alla futuritiska element. Bilar ser fortfarande ut som bilar, dom flyger heller inte. Planeten är inte ett råttbo där fara lurar i varje hörn och mänskligheten hos folket minskat markant. Cyborger springer inte runt bland oss människor och några kloner är det inte tal om. Det är ingen dystopisk film, med andra ord. Det enda som är futuristiskt i filmen är givetvis dom utseendemässigt sett något primitiva robotorna, samt några av vapnen som används under filmens gång. Just robotorna är ovanligt skickligt gjorda och effekterna likaså. Dom har främst använt sig av modeller, vilket alltid är att föredra före en massa datoreffekter. Slår skiten ur dagens CGI varje dag i veckan. Spindelrobotarna som sprutar syra är extra läbbiga, speciellt för oss som hatar spindlar.

Det här är en av dom bästa filmerna Tom Selleck gjort hittills i sin karriär, han är perfekt i rollen som Jack Ramsay. Han använder sig av sin naturliga charm, humor och egenskaper som tuffing, det är just dessa egenskaper som gjorde honom så framgångsrik i TV-serien Magnum, P.I. Utöver Selleck ser vi även Kirstie Alley, på den gamla goda tiden då hon var en riktig pudding. Boven i den här filmen var ett genidrag; han spelas av ingen mindre än Kiss sångaren Gene Simmons! Han är kanske inte den bästa av alla musiker som försökte sig på skådespelaryrket utan att riktigt lyckas, men han passar verkligen perfekt som bad guy. Han ser verkligen ond ut. Om Djävulen hade oskyddat sex med Madonna skulle deras oäkting se ut som Gene Simmons, det är jag säker på.
 
Visst luktar filmen lite 80-tal, men det är ju sällan något negativt i dessa sammanhang!

Betyg:



Favoritcitat:

Jack Ramsay: Congratulations, guys, you just staked out a roll of toilet paper.

Trailer: